Unique Rebelism

För ett tag sen kollade jag på filmen The House Bunny med en av mina kvinnliga favoritskådisar Anna Faris. Jag har inte bestämt mig vad jag tycker om filmen riktigt än. Anna Faris såg ut att ha gjort läppförstoring (på riktigt eller till filmen är frågan...) vilket gjorde mig fövånad och besviken.
Det är ju klassisk hollywood dramaturgi att huvudpersonen ska lärt sig nånting men även får andra att lära sig nåt. I det här fallet lär hon ett gäng nördiga brudar hur man ska vara HOT och dom lär henne hur man för en intelligent konversation typ... Anna Faris går runt i minimala outfits hela filmen och är klumpig och bortkommen i den stora världen efter att ha växt upp hos Hugh Hefner i Playboy mansion (ja han är med i filmen+bunnies).
Sen visar det sig att hennes trix och knep för att fånga killar som hon lärt sig där slår bakut och att det faktiskt finns killar som vill ha en konversation innan dom får till det. En kompromiss mellan Nördstilen och playboy-bimbo-bunnystilen tycks vara den bästa lösningen i filmen.
Det blir ett luddigt budskap kring: Var vacker på insidan, Var vacker på utsidan, förställ dig/var dig själv. Var dum/var smart. Eller att man inte ska ha fördomar eller förutfattade meningar om vare sig bunnies eller nördar (tycks vara ett återkommande tema för manusförfattaren som oxå skrivit Legally Blonde).
Lite besviken är jag allt även om det kanske var attt vänta sig med tanke på filmaffishen och playboybunnytemat. Det här är absolut ingen film man ska ta på allvar, särskilt inte feministiskt allvar och det är nog inte Happy Madison gängets grejj heller...

Det jag tyckte var kul var att det kommit så mycket filmer om nördiga killar som bor/festar på campus eller på studenföreningar (Sydney White) så det var kul med ett gäng "nördiga tjejer" även om det inte var tillräckligt tillfredställande gjort.
Vissa grejjer var riktigt roliga. T.e.x. när Anna Faris karaktär använder exorcist-röst för att lära sig nya namn.